Jag har lunch och en liten, liten stund över för eftertanke. Utanför fönstret skiner solen men jag vet hur kallt det är för jag gick just ut för att köpa en sallad och mina fingrar blev vita. Hela vägen från kontoret till affären kämpade jag mot gråten, ändå rinner tårarna över med jämna mellanrum. Det är samma sak jämt, dygnet runt, jag försöker hålla tankarna borta så att jag ska kunna bete mig normalt och verka stark. Men det räcker med något pyttelitet så faller hela skölden.

Jag saknar mina barn och jag tycker att det är så himla orättvist så som det har blivit! Därför väljer jag nu att ta bladet från munnen och berätta vad som egentligen händer.

Under alla år då jag levde tillsammans med George så var han väldigt labil och aggressiv. Jag var, precis som barnen, rädd för honom och vi levde våra liv helt utifrån hans vilja och gjorde precis allt för att inte väcka hans vrede. Jag var hemma med barnen och gjorde allt hemma, därutöver så hjälpte jag honom med bokföringen på hans företag så på det här sättet var jag hemma med barnen i princip i sexton år. Till en början så var det helt underbart att få tid att vara hemma och ge TID som är så få förunnat idag, till mina barn. Men när barnen blev större så blev hemmet mer och mer ett fängelse.

Han blev arg så fort jag gjorde någonting utanför hemmet. Jag blev alltid hånad och förhörd om jag hade träffat någon eller hittat på någonting. Och då pratar vi en fika i en lekpark eller något sånt – inte att gå på krogen för det gjorde jag överhuvudtaget inte! Jag tänkte nog inte på det själv men isolerade mig mer och mer för att slippa konflikterna och till slut så satt jag nästan helt ensam.

Jag blev slagen och skadad flera gånger och däremellan hotad så jag hade all anledning att vara rädd för honom.

Jag minns så väl en gång när jag stod och badade barnen för de var riktigt små. George var arg över något och stod och skrek bredvid. Jag kunde inte andas av rädsla och barnen satt helt stilla där i badet. Plötsligt slängde han sig över mig och pressade mitt huvud mot vattnet för att försöka dränka mig – i barnens badvatten!!!

Jag flydde in till stan en gång och fick hjälp av Kvinnojouren att hålla mig ifrån honom under en sommar. Men staden är inte stor så det tog inte lång tid innan han visste var jag bodde. Han kom och lovade bättring och jag gjorde det där klassiska och trodde honom.

Med åren lugnade han ner sig en aning. Han slutade strypas och slåss och utbrotten blev något mer sällsynta men skräcken levde kvar inom mig. Speciellt de äldsta barnen bar ju också med sig minnen av allt som hänt så stämningen blev alltid väldigt spänd när han kom hem.

Jag var ekonomiskt helt beroende av honom och han blev arg om jag försökte söka jobb och jag visste inte hur jag någonsin skulle kunna ta mig därifrån. Livet började kännas mer och mer hopplöst.

De stora tjejerna grät och bad att vi skulle göra något åt situationen för de stod inte ut med att bli först ignorerade av honom i allt bra de någonsin gjorde och sen utskällda, hotade och till och med slagna av honom när han tyckte de gjorde något fel. Min kropp började allt mer brytas ner av den stress jag levde i och jag stod inte ut med att se hur allt det här påverkade barnen.

När jag såg att mitt gamla jobb sökte folk över sommaren, i Stockholm, så såg jag min chans att rädda mig och barnen. Jag sökte jobbet och fick det! De stora tjejerna hängde på direkt men de små vände mig plötsligt ryggen.

George började plötsligt gråta och barnen tyckte jättesynd om honom. Jag hade velat skrika rakt ut: Ser ni inte att han bara spelar ett spel??? Men har alltid tyckt att man inte ska blanda in barn i konflikter mellan vuxna och att de måste få ta ställning själva till vem han är och vem jag är och förhoppningsvis kunna älska oss båda, trots att vi inte längre lever ihop. Så jag avvaktade. Jag tänkte faktiskt att han skulle spela ut sig själv, jag vet ju hur hans humör är och det skulle nog inte ta lång tid för de små tjejerna att förstå att det kan bli ganska påfrestande att leva under hot och aggression och jag skulle åka direkt och hämta dem om de ville komma till mig. Men det hände inte.

Sommaren kom och gick. Våra fyra barn var plötsligt uppdelade i två och två vilket var oerhört uppslitande för barnen, och oss vuxna. George fick ta med sig alla barnen till Grekland över sommaren eftersom jag skulle jobba hela sommaren och när de kom tillbaka, och skolorna skulle börja, så var jag säker på att de skulle vilja komma och bo hos mig! Det var ju oerhört naivt inser jag nu, med facit i hand.

De två små ville bo kvar med pappa, de två stora började skolorna uppe i Stockholm. Stämningen var allt annat än bra i familjen och de små tjejerna vände sig mer och mer emot mig. Jag fick hela tiden känslan av att George pratade genom dem, eller åtminstone smutskastade mig så pass mycket att de färgades av hans sätt att hata mig. Det finns inte ord att beskriva hur ont det gör.

Efter några månader i Stockholm träffade jag en ny man. En snäll människa som bryr sig om mig, hjälper mig, stöttar och ställer upp på ett sätt som jag aldrig har varit med om i hela mitt liv. Jag blir rörd till tårar när jag får hjälp med sånt som jag kämpat och slitit med i alla år! Tänk så lätt livet kan vara när man har en sån man!

Jag kände inte att barnen var redo för det här, det var ju ingenting planerat och hade jag fått planera så borde jag ju ha väntat med en ny relation tills barnen och vår familjesituation hade lugnat ner sig. Men det är inte allting i livet man kan styra över. Jag valde att inte berätta det till en början men det blev konstigt för jag och de stora tjejerna har alltid haft en väldigt öppen och ärlig relation så det kändes helt fel att ljuga om att jag hade träffat en ny.

Så jag berättade. Och reaktionen lät inte vänta på sig, de stora tjejerna vände sig blixtsnabbt emot mig och situationen hemma blev till ren tortyr för mig. När man är hatad av två tonåringar, då känns det och märks det kan jag ju säga.

Situationen blev helt ohållbar och när de ringde och berättade för George och småtjejerna så bröt helvetet ut på riktigt. De stora tjejerna flyttade hem till mormor och de små sa helt upp kontakten med mig.

Ja så nu sitter jag här. Med en trasig och sårig familj där alla mår dåligt. Jag har tänkt och tänkt, dagar och nätter igenom, vad jag borde ha gjort annorlunda och framför allt – vad jag kan göra nu – men har gripits av en maktlöshet, en oro, rädsla och sorg som är så nattsvart att det inte känns som att jag någonsin kommer att ta mig ur den. Jag är så glad att jag har min nya kärlek, min älskade mamma, min syster och mina närmaste vänner – för hade jag inte er alla just nu då hade jag inte orkat!

Med osäkerhet både vad gäller arbete och bostad på detta så har jag inte mycket styrka och ork kvar men jag har fått bra hjälp ifrån kunniga människor som arbetar med den här typen av familjesituationer jämt och ständigt så vissa dagar vågar jag tro på en ljus framtid.

Men det som håller mig vaken på nätterna, det som får mig att gå gråtande på gatorna, är saknaden efter mina barn. Det sliter sönder mig! Man räddar först sina barn, sen sig själv! Jag skulle aldrig i livet ha hoppat från en sjunkande båt utan att först se till att barnen kom i säkerhet! Hur i hela världen kom det sig att jag hamnade i en situation där jag har räddat mig själv och bara hälften av barnen – och lämnat kvar mina minsta hos någon som jag är livrädd för?

Och så har en bild etsat sig fast på min näthinna och det är lilla Angelica, hur ledsen hon var när vi åkte därifrån sist. Hon ville måla en teckning på ett rött äpple färdigt så att hon skulle ge det till mig innan jag åkte. Hon var så ledsen men målade och målade för att bli klar. Flera, flera gånger varje dag så ser jag det framför mig och så börjar jag gråta igen.

Annonser